Funderar på att byta header till den hära. Vad tycker ni. Mina headers är ju inte så bra eftersom jag gör dom på pizap. Jag fattar liksom inte den dära pixlr.com...o.o

Men jag är fortfarande. Kommentera om jag ska ha den här som jag har eller byta till den där som ja...den nya som ni ser ;D

Men snälla dela med er av den här bloggen..min statsik sjunker :/

Allmänt

Dela · Kommentera

-Novell-Sagan om livet.

Kommentera

Av MovieIda - 28 maj 2012 16:51

Del Ett

I begynnelsen skapade Gudarna en sten. En sten som var så liten att den inte var större än nageln på ett lillfinger.Men i och med att Gudarnas kraft växte och blev större gjorde också den lilla stenen det. Till slut var stenen så stor att Gudarna kunde skapa himmel och jord, vakande ögon som blinkade på natthimlen och gräs som växte ur jorden. Men Gudarnas kraft växte sig allt starkare och de nöjde sig inte med detta. De skapade djupa skogar och mörka djungler, fallande dalgångar och svindlande berg, oändliga öknar och enorma tundror, hav och istäcken som var så ändlösa att de tycktes pågå i en evighet. Men Gudarnas kraft växte allt jämnt och de tyckte att dessa skogar och djungler, dalgångar och berg, öknar och tundror, hav och istäcken kändes tomma och ensamma. Så tomma och ensamma att Gudarna skapade surrande insekter, krälande kryp, hoppande graciösa djur, tunga bestar, sprattlande fiskar och fåglar som lätt skar genom luften, högt över trädkronorna.

Gudarna såg stolta på sin kreation och lät naturen ha sin gilla gång. Tusentals år gick och Gudarna blev rastlösa och uttråkade. Vid det här laget hade deras kraft växt till oanade höjder, så de gav sig på, vad som skulle bli deras mäktigaste kreation hittills; människan. Gudarna skapade en pojke, Eidar och en flicka, Eida och placerade dem i en dalgång rik på feta djur och färskt vatten. Gudarna gav dem en gnista i handen som de kunde göra upp eld med samt tankens, talets och hörselns gåva. Det här är deras historia…

Eidar och Eida

Eidar stirrade undrande på den nakna kvinnan som låg bredvid honom. Hon tyckes sova då hennes ögon var sluta och hennes andetag lugna. Han undrade varför hon låg där och när han slogs av denna tanke så undrande han plötsligt vad han själv gjorde där. Han reste sig försiktigt upp och med darrande ben såg han sig nyfiket runt omkring. Han stapplade sakta mot något han visste kallades vatten och närmade sig vattenbrynet med försiktighet. Han visste inte varför han kände en rädsla kring denna flytande massa, men han förstod att den bör behandlas med vaksamhet. Han satta sig på huk och fyllde sin kupande hand. Han blev förvånad över hur kallt vattnet kändes mot hans hud. Instinktivt drack av den kalla vätskan och han kände en tillfredsställande känsla och en inre ro. Plötsligt hörde han ett ljud bakom sig och han snodde snabbt runt. En känsla av panik spred sig inom honom och han gjorde sig beredd på att fly.

Eida stönade högt då hon vaknade till och smärtsamt rullade över på sidan. Hon stödde sig på sin högra arm samtidigt som hon blinkade och gnuggade sig i ögonen med sin vänstra. Framför sig såg hon en brunhårig pojke med en senig kropp och djupa bruna ögon som stirrade tillbaka på henne. Hon såg honom som fredlig, men för ett ögonblick så fruktade hon för sitt liv. Pojke satt på huk vid vattenbrynet. Hennes blick slets mellan pojken och vattnet och utav någon oförståelig orsak kände hon en oro för den brunhåriga pojken. Hon satte sig upp och ropade förskräckt till. Hennes höga tillrop förvånade henne och hon satte handen till munnen och rodnade. Pojken ryggade tillbaka och tittade villrådigt på henne. Tveksam till om han skulle fly eller inte. Men när han såg hennes stora bruna ögon blinka tillbaka mot honom samtidigt som hennes kinder rodnade kände han någon inom sig. Han slappande av i kroppen och vågade sig närmare. Han kände en värme inom sig och att han ville beskydda flickan han hade inom sitt blickfång.
Eida slappande av då pojken kom närmare och rörde sig längre bort ifrån vattnet. Hon såg med förvåning på hur hans lem mellan hans ben sakta växte och reste på sig. Av någon andledning tappade hon andan då hon såg detta och då hennes blick möttes hans kände hon hur hon ville ha honom nära. Så nära.
Eidar blev överrumplad utav hans plösliga lust att vara nära kvinnan han såg framför sig. Med trånande ögon och tunga andetag tog han hennes händer och hjälpte henne upp på fötter. Han visste inte riktigtg vad han ville göra eller hur han skulle gör det, men han tog henne hårt i sin famn. Hennes nakna kropp pressades mot hans och de båda andades tungt. Han lät sina händer glida nerför hennes rygg och över hennes nakna rumpa. Han kände hur hans lem spände hårt mot hennes sköte och han började tappa kontrollen.
Eida rös då hans fingrar gled nerför hennes rumpa. Inom sig kände hon ett trånade begär efter lemmen som spände mot hennes sköte. Bryskt knuffade hon ner pojken på rygg och satte sig gränsle över honom. Hon tittade honom djupt i ögonen samtidigt som hon lät hans hårda, pulserande lem sakta tränga in i henne. Hon flämtade förvånat till då hon kände smärtan blixtra till. Men hennes lust var större och hon lät hela hans mandom fylla henne. Detta fröjdade Gudarna.

Eidas mage hade växt ansenligt sen första gången hon sett pojken men hans lust tycktes inte ha något stopp. Inte hennes heller för den delen, men på senaste började hon känna sig lite otymplig och osmidig. Hon tyckte inte att det var konstigt att hennes mage växte, men hon undrade varför. De levde ett ganska bekymmerfritt liv. De jagade och fiskade, åt och sov. Den lilla tid de fick över tillbringade de i sänghalmen men Eidar ovanpå Eida eller tvärtom. Det var livet och det var tillräckligt. Utanför deras lilla dal strök hungriga bestar omkring, stormar drog förbi och jorden skakade våldsamt. Gudarna höll uppsikt över den skapelse de var stoltast över och vakade över dem med ett beskyddande öga.

Eidar stod mitt ute i flodfåran med ett tunt, men styvt, spjut i handen. Han hade gjort detta många gånger förut och för det mesta med stor framgång. Men inte alltid. Några gånger hade han trillat och planlöst följt med strömmen enbart för att fångas upp utav ett trädverk strax innan han skulle ha svepts in i den djupa grottan och ut ur dalen. I och med att han visste att detta trädverk fanns där blev han mer och mer oförsiktig, alltid medveten om att han skulle fångas upp utav detta om han föll. Den rädsla för vattnet som funnits där från början suddades sakta ut. Gudarna såg detta. De insåg att de inte kunde låta deras stoltaste kreation växa upp i en miljö där de ständigt var beskyddade. Människan måste lära sig. Lära sig att överleva och anpassa sig. Precis som alla andra utav deras kreationer.
Eidar stirrade bestämt ner i vattnet och följde fisken med blicken och spjutet. Fisken stannade då och då upp, men Eidar väntade tålmodigt. När fisken var ett par meter framför honom spände han käken och blottade tänderna. Med en snabb rörelse kastade han spjutet och såg när det graciöst skar igenom vattenytan och igenom fisken. Triumferande hojtade han till och började dra tillbaka spjutet i repet som det var fäst i. Plötsligt halkade han till och föll handlöst i vattnet. Utan oro höll han huvudet ovanför vattenytan och spanade nerför floden mot trädverket. Och som alla gånger förr så tornade grenar och löv upp sig i slutet utav flodfåran, just innan grottan. Eidar sträckte upp sina händer i luften och greppade efter grenarna. Men för varje gren han fick tag i gick två sönder. Han kände hur paniken växte. Desperat fumlade han efter grenar som enbart knakade och gav efter för hans vikt. Floden svepte honom snabbt igenom trädverket. Med fruktan i hjärtan slukades han utav den mörka grottan.

Eida satt strax utanför vindskyddet, vid strandkanten, som de gjort till sitt hem, och vävde en korg, då hon blickade upp mot floden och Eidar. Med stolthet i hjärtat såg hon på honom där han stod fokuserat på stenen mitt i flodfåran. Han var inte längre samma senige man som hon för första gången la ögon på. Hans armar hade växt, likaså bröstet och magen. Det fanns en beslutsamhet i blicken som gjorde henne helt medgörlig till allt han ville göra. Hon hade börjat känna hur det rörde sig i magen på henne och hon visste att hon bar på något hon och Eidar hade skapat tillsammans, även om hon inte riktigt visste hur. En tår utav lycka rann sakta ner för hennes kind. Hennes hjärta hoppade till då hon såg honom falla, men hennes blick föll avslappnat mot det trädverk som räddad honom så många gånger förr. Hon andades ut, log och tänkte att han var för oförsiktig för sitt eget bästa. Fastän hon visste att han var säker så började hennes hjärta rusa då han närmade sig grenarna. Hon hade så många gånger förr sett honom fånga upp de grova grenarna och hala sig in mot strandkanten. Hennes leende försvann då hon såg honom braka igenom de första grenarna och hon skrek desperat då hon såg hur han likt en trasdocka, sveptes igenom grenverket och in i mörkret.

”Eidar… Eidar…”
Eidar öppnade tungt ögonen och hostade obekvämt upp vatten.
”Eidar”, upprepade rösten.
Händerna skar in i vassa stenar då han stötte sig upp, drog fötterna upp ur vattnet och blickade åt det håll rösten kom ifrån.
”Du är säker”, sa rösten mjukt och Eidar såg hur en suddig gestalt närmade sig.
Eidar satte sig på knä vid strandkanten och såg på gestalten som tycktes sväva fram över de vassa stenarna. En enorm kraft slog emot honom då gestalten närmade sig och han böjde huvudet och blundade hårt utav rädsla och vördnad.
”Det är dags Eidar”, sa gestalten och tittade ömt och kärleksfullt på honom. ”Det är dags för dig att visa att du är värdig att ärva denna jord. Vi kan inte längre beskydda er. Vi måste låta naturen ha in gilla gång.”
Eidar kände hur hans kärlek för varelsen framför honom var gränslös och det var med tårar i ögonen han såg gestalten sakta försvinna bortåt på stranden. Han reste sig och försökte springa efter, men de vassa stenarna skar in i hans fötter och han föll hårt, om än fortfarande med blicken fäst på varelsen i slutet utav stranden.

Eida hade sprungit till slutet utav stranden., fram till grottan och desperat ropat efter Eidar. Tårarna rann oavbrutet nerför hennes kinder och hon visste inte vad hon skulle göra. Helst av allt skulle hon ha störtat efter honom, in i den mörka grottan, men hon vågade inte. Han satte sig ner på knä i sanden, begravde ansiktet i händerna och grät. Hon satt så till mörkret föll och hon var tvingad att dra sig tillbaka till vindskyddet. Den natten drog en storm in över dalen. Regnet föll snabbt och hårt och snart var nästan hela dalen fylld. Eida tvingades lämna vindskyddet och klättra ut ur den dal hon bott i hela sitt liv.

Eidar letade desperat efter dalen där han och hans kärlek hade bott, men åren gick och Eidar blev allt svagare. Hans energi gick åt till att bygga skydd mot vädret och fly från rovdjur. Men för varje eld han gjorde upp, kände han allt mer hur jorden pulserade utav energi. Det var som om den energin som Gudarna skapat jorden med, och alla dess varelser, ständigt fanns där och rörde sig igenom allt levande. Eidar inså att det var denna energi som var källan till allt levande och att det var det som skulle leda honom tillbaka till Eida. Allt han behövde göra var att finna hennes energi.
Eidars hår var nu vitt och hans kropp hade återigen blivit senig när han satte sig ner vid en stor ek och slöt sina ögon. Han andades lugnt och lät sig själv känna hur energin flödade genom hans kropp och ner i den jord han ärvt. Försiktigt följde han energin genom jorden, gräset, djuren och de skogar och djungler som omgav honom. Han lärde känna hur livets alla trådar hängde ihop i livets stora väv och han kunde se tillbaka på hur allt kom till. Med stor beslutsamhet sökte han efter sin kärlek, men ju mer han sökte desto fler livstrådar stötte han på. Allt på jorden hade ett öde och det var alla dessa öden han kände och såg. Han satt så, under ekollon och ekblad i tusen år.

Eida hade funnit skydd utanför dalen i en mörk grotta. Där hade hon fött ett barn. Ett barn hon kallade Eidur. Hon hade många gånger sökt efter Eidar, men kunde inte gå allt för långt och lämna hennes och Eidurs trygghet. Livet hade blivit hårt efter att de lämnat dalen. Regn och snöoväder hade härjat, bestar hade suktat efter deras kött och jorden rört sig under deras fötter. Hon hade gett efter för sin lust med sin son, precis så som hon gjort med Eidar, men barnen som föddes var märkliga och annorlunda. Hon saknade Eidar enormt mycket och hennes hjärta grät för var dag som gick. Hon blev gammal och sittandes i grottan. Det enda som höll henne vid liv var tanken på att återse sin kärlek. Att återigen få se Eidar. Barnen hon fött skaffade egna barn och sakta men säkert växte sig skaran större. Många var märkliga och slöa i huvudet. Men de som inte var de ledde de andra och såg till att de hade mat på bordet och vassa spjut att hålla bestarna borta med.
Eida satt i sin grotta i tusen år då hon plötsligt kände hur något slet tag inom henne. Med ett ryck spärrade hon upp ögonen. Människorna omkring henne tittade undrande och skrämt på kvinnan de lärt sig att vördna.
”Eidar”, sa hon utdraget. ”Min älskade”.
Eida blundade, log och såg Eidar framför sig.

Eidar log där under sin ek; han hade funnit henne. Han lät sin energi omsluta henne och han kunde återigen känna hennes kärlek. Tårarna rann ner för hans fårade ansikte och han lät sig själv föras till den plats där hon var. Hans bruna ögon mötte hennes och hans hjärta sjöng utav glädje! De lovade varandra att människan aldrig mer skulle glömma sina rädslor och att de aldrig skulle glömma att de bara var en liten del utav Gudarnas energin. Med detta löfte såg de varandra djupt i ögonen, log och somnade, för att aldrig mer vakna upp.

Allmänt

Dela · Kommentera